Så här kan det också se ut. Rakt och fint i finstämda färger. Underverket till bigård står i Tuggensele och tillhör min coola lillasyster.
Invånarna kallas inte bin utan Bin Ladin, på grund av sitt explosiva temperament.
Ena samhället är blandat mellan Nordiska bin och Krainer, en välkänd huliganmix.
Just när jag hälsade på var de hyfsat snälla men Syster Yster tar alltid det säkra före det osäkra. Puffar rök i flustret så att det röker upp genom hela stapeln och lyfter minsta möjliga så försiktigt det går. Det är annat än mitt ängsliga bläddrande bland ramarna. Fast jag förstår, det blir inte så mycket bläddrat om man tvingas gissa på hur de ska anfalla den här gången. Stor offensiv med vajande fanor eller med en avdelning kavallerister som svänger in från högerflanken? Uppe i Lappmarken flög bina på rallarros och gullris. Honungen var mörk och smakade kryddigt.
Hemma flyger mina bin på gurkblommorna i drivbänken. I lådorna ser det så fint ut så. Nu har jag tre drottningar som går och lägger ägg. Strakbenta Siri tuffar på, den gamla damen i det stora samhället är fortfarande i livet och den andra avläggaren har just fått fart på en nyparad ungdrottning. Hon är fortfarande lätt om gumpen och pilar runt på kakorna som en liten cirkushäst.

Först gräver man ett hål och sen börjar man fylla igen det. Massor av betong blir det. Här är den djupaste delen klar. Vi har murat upp med lecablock och fyllt bakom dem med betong.
Det kommer att bli skitbra, om det bara blir tätt.
Bland bina har det lugnat sig. Det stora samhället har behagat visa upp sin drottning så jag är lugn. Strakbenta Siri travar på och lägger ägg men den andra avläggaren jag gjorde samtidigt har laddat ett helt gäng drottningceller. Samma sak med den lilla miniavläggaren som jag satte till den sista drottningen i. Där är drottningen väck och det hänger en tre, fyra drottningceller som evakueras när som helst. Än finns det drönare så vi får hålla tummarna.

Hålet blir bara större. Här är det mesta bortgrävt. Stubben i botten längst fram har tagits upp sedan dess. Det blir en jättepöl! Om allt går som det är tänkt ska maken börja gjuta i morgon.
Själv har jag planterat min nya rabatthörna intill med bambu, en flyttad funkia och några ruskor vaniljgräs. De stod i torkan borta i trädgårdslandet förut. När jag flyttade dem till den fuktiga skuggan började de dofta igen.

Och de små bissingarna då? Jo, de står på stödfoder. Fick ett hett tips från den luttrade biodlardamen Irma. Hon trodde att de "försvunna" drottningarna bara hade lagt av i brist på drag. Jag ger dem en liter 50 procentigt foder åt gången. Hittills har de fått två liter var. Ett stilla dropp, inga massiva transfusioner. Sedan är det bara att hålla tummarna.
Vi ser inte mycket av bina i trädgården. Annat är det med getingarna. Efter en sommar med låg profil lägger de sig uppnosigt i allt vi gör. Jag stack mig på en som satt sig på planteringsspaden och Otto fick en tagg i knävecket i vardagsrumssoffan.
Inget ont som inte har något gott med sig. Nu vet vi i alla fall att det hjälper om man fuktar på bettet med vatten och gnider med en ibumetintablett så att det blir som en blöt, vit sörja. Smärtan släpper snabbt, tack och lov.
På tal om smärta är jag fortfarande inne i ett klantstråk. För några veckor kom jag på hur man gör mozzarella. Nu skulle jag göra om det och kom på hur man inte gör mozzarella. Det blev nån slags torrkeso. Alltid lär man sig nåt.