Det är ett hål i vår trädgård och maken har hamnat däri...

Dammen ska bli jättestor. Den lilla rutan med timmer omkring ska byggas ut med en jättepöl intill som är djup nog för att fiskarna ska kunna övervintra. Fast i år blir det nog inte fastän vi har börjat gräva redan. Det ska grävas så djupt och muras en del så det blir nog färdigt först nästa år.
Som en trevlig liten biverkan på projektet måste min skuggrabatt intill också bli större så jag ska försöka skärpa mig och gå ut och gräva.
Platsen där min nya bambu ska stå och vaja är redan utstakad.
Min drottningdealer ringde och sa att han hade en över. Ett av hans samhälle hade fixat en ny drottning som gick bredvid den gamla och la ägg. Jag fick den gamla och han trodde att det skulle funka fint att bara hiva in henne bland de små flickorna i en avläggare.
Jag fegade på det. In med tanten i en utätningsbur på direkten. Det blev tonartshöjning på bruset i kupan när buren hängdes in så det var nog tur.
Har målat kuphuset jag fick av Irma också men färgen blev allt annat än herrgårdsgul. Den blev neongul, wobblergul, som något man hänger i en rev och fiskar röding med.

När jag började med bloggen hade jag en ful baktanke, att den skulle fungera som en liten sjävförtroendebooster. Här skulle jag kunna se alla mina lyckade övningar samlas.
Jag hade inte räknat med klantskallekoefficienten, den okända faktor som alltid adderas till den allmäna soppan av tvärsäkert skitsnack och avslöjar sanningen.
Jag har satt foten i dragspelet igen. Det stora samhället har nog ingen äggläggande drottning men kanske en oparad och enligt min drottningdealer finns fortfarande drönare att para sig med.
För att vara på den säkra sidan snodde jag en äggram från avläggaren jag trodde var helt drottninglös. Om stora samhället bygger en drottningcell på den är jag säker.
När jag var inne och snodde såg jag naturligtvis massor med nylagda ägg. Det är då som själva...
Nästa gång jag tror något alls om bin ska jag andas djupt, tänka små och fluffiga tankar och vidta åtgärder först långt senare.

Kikade på bilderna med lupp och upptäckte den här lilla filuren. Söt, eller hur?
Fast efter en titt i kuporna vet jag varför hon lipar åt mig.
Har jag otur är bara en av mina tre drottningar i livet. I det stora samhället hittar jag inga ägg och inga larver, bara täckt yngel. Ser ingen drottning heller men hon är i och för sig inte märkt.
I ena avläggaren fanns det ägg som just har tippat men inget yngre. Ingen drottning, bara en drottningcell som hunnit halvvägs.
Min enda levande regent är strakbenta Siri. En söt men saktfärdig dam som hasar fram på magen eftersom bakbenen inte funkar som de ska. Hon har dessutom den irriterande ovanan att då och då lägga två ägg i samma cell.
Jag plockade ut en hel massa honung ur stora samhället innan jag upptäckte eländet. Får väl trösta mig med det.
Annars känns det just nu som om jag skulle byta hobby. Knivslöjd kanske? Samla på gamla granater från första världskriget verkar skoj... tror jag.

Det surrar i vår soptunna och jag känner mig som ett klantarsel, ursäkta franskan...
När jag kom till kupan var det bin överallt, ett jättemoln. Det var rövare i gården men inte bara där. Det surrade envist runt betongblandaren en bit bort och det tog ett tag innan jag fattade. Där stod en gammal sopsäck med skräp som skulle till tippen. Någonstans där inne hade jag lagt en klutt urkokta vaxbyggen, gamla puppor som legat och jäst i värmen och blivit delikata. Jag har läst någonstans att minsta honungsdroppe kan inspirera till ohejdat röveri men inte trodde jag väl att sånt gammalt skräp kunde smaka.
Jag snodde ihop säcken och tryckte ner det brummande paketet i soptunnan.
Värsta palavret var vid det stora samhället, bina hängde på varann i högar och slogs så att det ångade. Otto kom förbi och kikade. Det är kriget, sa han allvarligt och jag höll med.
Jag pluggade igen alla öppningar med tygtrasor, enda vägen in i kupan blev en 15 cm lång tunnel av metallnät. Just så pass att två bin kan gå om varann på vägen in och ut. En urgammal handbok i biskötsel stod för inspirationen. Tunneln skulle innebära att rövarbina kom in men inte ut och därför förstärkte samhället. Vete sjutton.
Hur som helst satte vi oss och kikade på kriget, jag och Otto. Han fick ha de jättestora bikläderna och såg stentuff ut. Jag plåtade både honom och kriget vid kupan, resultatet ser ni här ovan.
Bataljen var en syn må jag säga. De hysteriska hemmabina gav sig på allt. Till Ottos oförställda glädje försökte ett bi ha ihjäl en länge sedan avliden och ihoptorkad humla i tio minuter.
Till slut lyckades hon lyfta humlan och hasa iväg den. Skam den som ger sig.

Äntligen bilder! Jag tröskade med en och samma bild i timmar innan jag lyckades få den att fastna i förra dagboksrutan. De är så tjusiga, mina bikupor. Om än lite skräpiga just nu.
I källaren har jag 20 kilo honung i burkar. Hälften tyvärr grusiga i konsistensen eftersom jag rörde för lite. Jag har haft ont i skallen i flera veckor nu och tappade liksom stinget. Doktorn säger att jag fått en retning på hjärnhinnan. Låter som en omskrivning för tvångsmässigt pysslande eller för någon som inte kan sluta tänka på sina bin.
Jag kan i alla fall trösta mig med att det för tillfället finns tre samhällen i bigården. Ett stort med en brun, relativt ilsken men produktiv drottning och två med snällare gula dito. Jag får se hur det går med dem. Om de inte hinner växa till sig ordentligt slår jag ihop och vintrar in två.
Den grusiga honungen får jag själv äta som straff. Jag funderar också på att göra kryddhonung till hösten och sälj den på det viset, kanske honungskola också. Jag fick ett läckert recept av en av damerna i kvinnliga biodlarnärverket.
Har krupit runt med kameran och plåtat bin och blommor. Himla skoj. Jag ska försöka få upp några på sidan.
Nu säger maken att jag måste komma och kolla på bina. Låter inte bra.... rapport följer.

Bjöd på skrytfika på jobbet idag. Jordgubbar, yoghurt, nötter och nyslungad honung.
Slungade 10 kilo från mitt enda stackars samhälle i lördags. Gyllengult och med ganska stark smak. Så vitt jag kan se var det inte mycket rapshonung i. Den borde ha fastnat i cellerna vid det här laget eftersom det är evigheter sedan rapsen blommat ut.
Min drottningdealer ringde och sa att han hade en drottning, parad och klar, så att jag kan hämta i veckan.
Egentligen hade jag tänkt köpa två av honom och byta både på stora samhället och en avläggare men jag kan inte hitta drottningen. Det är tji omöjligt. Hon är omärkt och brun så jag missar henne hela tiden.
I kväll blev det i alla fall fixat en ny avläggare och jag hoppas att den hinner växa till sig innan hösten. Det vore fint som snus att få vintra in två samhällen.
Jag tänkte testa att slunga ofta för att få ut mycket honung den här sommaren, även om det är ett kladdigt slit. När jag var färdig senast hade jag honung upp över armbågarna och när jag äntligen fått bort allt upptäckte jag några rejäla klickar på ena foten.
Äntligen söt!!