Det surrar i vår soptunna och jag känner mig som ett klantarsel, ursäkta franskan...
När jag kom till kupan var det bin överallt, ett jättemoln. Det var rövare i gården men inte bara där. Det surrade envist runt betongblandaren en bit bort och det tog ett tag innan jag fattade. Där stod en gammal sopsäck med skräp som skulle till tippen. Någonstans där inne hade jag lagt en klutt urkokta vaxbyggen, gamla puppor som legat och jäst i värmen och blivit delikata. Jag har läst någonstans att minsta honungsdroppe kan inspirera till ohejdat röveri men inte trodde jag väl att sånt gammalt skräp kunde smaka.
Jag snodde ihop säcken och tryckte ner det brummande paketet i soptunnan.
Värsta palavret var vid det stora samhället, bina hängde på varann i högar och slogs så att det ångade. Otto kom förbi och kikade. Det är kriget, sa han allvarligt och jag höll med.
Jag pluggade igen alla öppningar med tygtrasor, enda vägen in i kupan blev en 15 cm lång tunnel av metallnät. Just så pass att två bin kan gå om varann på vägen in och ut. En urgammal handbok i biskötsel stod för inspirationen. Tunneln skulle innebära att rövarbina kom in men inte ut och därför förstärkte samhället. Vete sjutton.
Hur som helst satte vi oss och kikade på kriget, jag och Otto. Han fick ha de jättestora bikläderna och såg stentuff ut. Jag plåtade både honom och kriget vid kupan, resultatet ser ni här ovan.
Bataljen var en syn må jag säga. De hysteriska hemmabina gav sig på allt. Till Ottos oförställda glädje försökte ett bi ha ihjäl en länge sedan avliden och ihoptorkad humla i tio minuter.
Till slut lyckades hon lyfta humlan och hasa iväg den. Skam den som ger sig.